Bakgrund
I mitten av oktober 2007 åkte jag och en kollega ner till Uganda för att filma bergsgorillor för produktionsbolaget Silverback. Vi skulle filma en gorillagrupp, Kyagurilu, som finns i nationalparken Bwindi i sydvästra delen av Uganda. På omkring 2500 meters höjd lever bergsgorillorna i den täta regnskogen.
De bergsgorillorna som vi skulle filma är en grupp som forskare har observerats i mer än femton år. Den ökade kunskapen om djuren har bl a gjort det möjligt att skydda dem bättre.
Vi bodde på en forskningsstation inne i nationalparken. De första dagarna kände jag tydligt av att vi var högt över havet. Bara att gå uppför en liten backe gjorde mig otroligt andfådd och syret ville inte räcka till. Lite tveksam kände jag mig till hur jag skulle klara av att jobba i den branta djungelterrängen och samtidigt bära stativ och filmkamera. Det skulle komma att bli en utmaning.
Efter två dagars acklimatisering var det dags att bege sig ut i djungeln. Vi följde med en forskare som hade jobbat där i mer än tio år. Han hette Ghaad och var uppvuxen bara några kilometer från nationalparken.
Med oss följde också en beväpnad vakt med en välanvänd Kalashnikov. Vakten följde inte i första hand med för att försvara oss mot vilda djur, utan framförallt för att skydda både oss och gorillorna mot tjuvjägare. Tjuvjakten är utbredd och hänsynslös och trots att det finns beväpnade vakter i parken dödas åtskilliga gorillor varje år.
Under den första dagen gick vi omväxlande i branta uppförsbackar och nerförsbackar som aldrig tycktes ta slut. Svetten rann och det var runt 25 grader varmt och hög luftfuktighet. Dricksvattnet gick snabbt åt och jag märkte snart att mina tre liter skulle ta slut innan vi hunnit halvvägs om jag fortsatte dricka i samma takt. Efter drygt en timme stannade vi. Ghaad studerade några spår på marken och avbrutna kvistar. Här hade gorillorna varit alldeles nyligen. Jag och min kollega John gjorde filmkamerorna redo och gick försiktigare fram genom djungeln. Grönskan blev allt tätare och Ghaad var tvungen att använda macheten för att hugga av lianer och annan växtlighet innan vi kunde komma vidare. Efter ytterligare 20 minuters vandring nerför en sluttning som förde tankarna till en svart pist, skymtade vi några mörka gestalter som satt bland allt det gröna. Grenar knäcktes och ett svagt, dovt mullrande läte hördes med jämna mellanrum. Ghaad härmade ljudet som ett tecken till gorillorna att vi var i närheten och inte tänkte gå för nära.
När gorillor äter, vilket dom gör större delen av dygnet, är de väldigt noga med att inte gå för nära varandra. Det är alltid minst fem-tio meter mellan dem och hela tiden kan man höra deras mörka grymtande. Ibland byts detta ljud ut mot ett ljusare, nästan sjungande läte.
Vi fick veta att gorillorna sjunger när dom mår bra eller när de har hittat någon speciell ört som de tycker är riktigt god!
Ganska snart märkte jag att gorillorna vill ha en personlig sfär på ungefär sex, sju meter. Vid ett tillfälle kom det fram en gorilla och stannade på det avståndet och bara stirrade på mig. Det betydde att han ville passera precis där jag var och att jag stod i vägen för honom. Försiktigt måste jag då plocka ihop stativet och kameran som hela tiden fastnade i diverse lianer och växter och sedan backa undan. Inte förrän då fortsatte gorillan. Han passerade mig som om att jag inte fanns och som om jag aldrig stått där. Hjärtat dunkade och det var en obeskrivlig känsla att vara mitt i en grupp av dessa, på många sätt mänskliga djur. Ena stunden kunde jag röra mig runt dem som en osynlig ande och i nästa ögonblick stirrade jag rakt in i de mörka ögonen på en hundrakilosbjässe som kom emot mig frenetiskt bankande på bröstet. Det var tonårsgorillan Byiza. Han ville visa sig stark och se om han kunde imponera på oss. Det gjorde han utan tvekan.
Tre veckor hos bergsgorillorna gick alldeles för snabbt, men under den tiden lärde jag ändå känna de flesta individer i gruppen och deras olika särdrag. De är otroligt fascinerande djur och jag hoppas att jag får möjlighet att besöka dem igen.
Totalt filmades Kyagurilugruppen under sju veckor, och dokumentationen utgör en del av produktionsbolaget Silverbacks realityformat Missing Link. Missing Link är en ”dokusåpa” med en grupp människor som valts ut för att matcha Kyagurilu gorillorna, och sedan följa de två grupperna när de lever sida vid sida i djungeln, och tills sist möts, öga mot öga…